WENDY MCNEILL - En spelning

Datum: 2007-01-18

Plats: Pusterviksbaren

Bandmedlemmar:
Wendy McNeill
Andreas Nordell

Att veta om: Jag sa till henne, this is the best show I’ve been to since Red Sparowes, and that was last march or may. This, sa jag, this made me happy.

Jag tycker om att vara glad, det gör jag verkligen, och jag ljög då inte om det. Inte om något.

Vad jag dock inte sa var att jag bara har varit på en annan spelning sedan Red Sparowes. Men det var The Essex Green, och den spelningen var helt klart fantastiskt, så det spelar egentligen ingen roll att jag inte har varit på så många andra spelningar. Det spelar ingen roll att jag inte sa något om detta. Vad som spelar roll är att Wendy McNeill spöade The Essex Green, kanske inte med mycket, men ändå. Det här var helt klart ingen vanlig torsdag i min bok. Rolig, charmerande och med fantastisk musik.

Det är det här som spelar roll. Vad mer skulle man behöva?

Om jag var en musikkritiker skulle jag ha en massa mumbo-jumbo att säga om ljudkvalitén, rösten och hur tight det hela var. Positivt och negativt. Men jag är ingen kritiker. Jag är bara en vanlig kille som gillar musik och saker som gör att jag mår bra. Och jag mådde bra, bättre än bra, och det är allt jag kan använda mig utav för att sammanställa detta stycke av väl valda ord. Förstår ni? Allt jag kan säga om den här spelningen, denna minimalistiska tvåmannaspelning, är att jag verkligen gick igång på den. Som in i helskotta.

Och det. Det är vad jag bryr mig om.

Det spelar ingen större roll att det var lite rundgång emellanåt, det störde mig inte. Det var nästan till och med så att det blev lite av ett naivt, trevligt litet problem som förde oss alla närmare varandra. Ingenting annat existerade och vi var alla vänner. Att glömma texten på ”Absolute Beauty”. Det här är bara charmigt och absolut ingenting som drar ner denna upplevelse, som det faktiskt var.

Och när vi ändå är inne på ämnet närhet. Hela tiden tittar hon på mig. Varje sång. Hon sjunger till mig. Det här är vad hon gör. Jag är där själv med henne och hon sjunger direkt till mig. Och det fina med det här är. Hon gör detta mot alla. Jag slår vad om att alla kände likadant.

Och alla tänker:
”Hon tittar rakt in i mina ögon och hon sjunger till mig. Inte för mig, till mig.

Och jag tänker, det här, det här är vackert.

Jag sa till henne, so I would need your autograph. However, sa jag, I don’t have a pen or paper.

Men hon bara log och signerade pappret på en bit brasilianskt godis.

Kanske kan man tycka att en femma är i översta laget för en sådan här spelning och det är säkert flera som inte håller med mig. Det tror jag nog. Men det struntar jag i. Sanningen är att det, hos mig, framkallade fem dragspel. Varken fler eller färre.

WELLE: ERDBALL - En Spelning

Datum: 2006-11-17

Bandmedlemmar:
Honey – Sång och Text
ALF – Musik och Programmering
Frl. Venus – Sång och Slagverk
Plastique – Sång och Slagverk

Att veta: Eftersom det nu gått ungefär en månad sedan det gavs tillfälle att avnjuta detta liveframträdande och då Welle: Erdball sedan länge sedan lämnat Sverige, kommer här en recension som absolut ingen behöver bry sig om.

Welle: Erdball kan bäst beskrivas som en tysk synt/bitpop-grupp som vid det här laget har hållit på i ett femtontal år. De blandar från de flesta av syntgenrens olika stilar med både lättsammare och mörkare inslag, många hävdar till och med att inslag av schlagergenren går att uppfatta. Något som jag inte är helt oäven att hålla med om. I övrigt kan man nämna att Welle: Erdball länge har haft ett rykte för sig att bränna av riktigt underhållande liveframträdanden med C64:or som kastas ut i publiken och andra spexigheter.

Vi det här laget, när jag redan spottat ur mig ett par åsikter om Welle: Erdball och syntgenren, kan det vara lämpligt att nämna min totala brist på kunskaper inom just dessa områden. Welle: Erdball var förvisso inte helt obekant men mina syntkunskaper måste ändå betraktas som fruktansvärt fattiga då dessa inte sträcker sig längre än just Welle: Erdball och möjligtvis också VNV-Nation. Vid tillfället ifråga hade jag dessutom heller aldrig varit på något som ens liknade en syntspelning. Med denna bakgrund tänkte jag nu försöka mig på att redogöra för kvällen.

Det hela inleds med att vi anländer till ett relativt tomt kårhus där man endast kan skymta några enstaka individer framför scenen. Dessa utför något som bäst kan beskrivas som dans. Själv avvaktar jag med dansandet och ställer mig vid ett bord för att göra minsta möjliga väsen ifrån mig. För att undvika kritik, säg inget, gör inget, var inget.

Efter två timmars lång väntan, stämningsbyggande och en strid ström av människor som hela tiden fyllt på lokalen är det dags för dom tyska besökarna att gå på. De få individer som tidigare stod och svängde sina lurviga har nu smält samman med den något blandade publiken vilken består av allt från fulla studentoveraller och hobbynazister till hardcoresyntare och migsjälv.

Spelningen inleds inte helt oväntat med lite spexigheter. De två kvinnliga bandmedlemmarna går upp på scenen och spänner upp en vit duk mellan sig varefter man kan skymta en närbild av sångaren i en projektion på duken. De två första låtarna framförs också på just detta sätt. ”Honey” (sångaren) samt ”Alf” (han som står för musiken) projiceras på duken. En projektion som i sin tur är filmad live bakom scenen. De har valt låten ”Contergan” som inledning vilket passar mig som handen i handsken då jag föredrar deras lättsammare och gladare låtar. Efter detta fortsätter spelningen på ungefär samma sätt. Under ”Starfighter F-104g” skickar man ut pappersflygplan över publiken, även stora Welle: Erdball-ballonger slängs ut över oss vid något tillfälle. Till denna lista kan även hästpiskor, en Super-8-kamera, två kroppsklaver samt skyltar med texter som ”konsumera” och ”förstora dig” läggas. Inga C64:or som slängs ut i publiken men dock en scenshow som helt klart var upp till förväntningarna.

Låtvalet för kvällen var i sin tur i princip så bra det kunde bli. Möjligtvis skulle man kunna lägga in en liten protest mot att ”Deine Augen” inte spelades. Men det kanske mest handlade om en personlig önskan. I övrigt bjöds det både på den lite lättare schlagersynten så som ”Vw-Kaefer” och den lite tyngre, mörkare varianten så som ” Wer Hat Uns Umgebracht”.

Slutligen kanske jag borde nämna något om den musikaliska kvalitén på spelningen. När det kommer till den frågan så måste jag erkänna att jag har vissa svårigheter. Antigen är jag totalt tondöv eller så är det så att elektronisk musik helt enkelt inte är lika lätt att misslyckas med som mer traditionell musik med gitarr, trummor och sånt. Hursomhelst så tycker jag alltid att spelningar av den elektroniska sorten klarar sig fint rent musikaliskt och så var även fallet här. De sprakiga radiorösterna som vanligtvis förekommer i många av deras låtar hade dessutom valts bort vilket oftast var mer positivt än negativ. Speciellt om man ser till tempot i spelningen.

Ja, ja.. Bla, bla. Osv. Nu får det bli ett betyg. Helhetsintrycket var riktigt bra och att tillställningen avslutades med att man fick växla några knackliga engelska ord med bandet gjorde ju inte upplevelsen sämre. Jag ger det hela fyra Welle: Erdball-symboler av fem möjliga.

THE LAST KISS - en film

Regissör: Tony Goldwyn

År: 2006

Medverkande: Zach Braff, Jacinda Barrett, Tom Wilkinson

Handling: Livet strax innan 30 är rätt kass för Michael, Chris, Izzy och Kenny. Flickvänner vill bilda familjer och presentera en för sina föräldrar, nya relationer knakar redan i fogarna, gamla relationer har inte fungerat på länge och helt plötsligt dyker "some brunette" upp och verkligen trasslar till det.

Att veta: Inledningvis ska jag konstatera att jag inte sett den italienska förlagan, L'ultimo Baccio. Trots detta konstaterande känner jag inte att gör bort mig om jag säger att den amerikanska re-maken är helt och hållet onödig och tillför inget som helst värde till någonting... alls. Vän av ordning, och ordning har många vänner, säger nu säkert att det är väl inte så konstigt att jag kan göra det antagandet. Alla nyinspelningar av filmer suger ju mer eller mindre hästorgan och jag kan förstå den tanken, jag kan förstå den mycket väl. Jag håller till och med med om den för det mesta. Jag kan dessutom säga att det är en del utav varför jag tycker den här filmen är onödig, men det är inte det enda skälet. The Last Kiss lyckas nämligen med att vara helt meningslös ur två olika synvinklar. Dels det nämnda klassiska skälet och dels det jag nu ska prata om. Jag menar nämligen inte bara den italienska versionen när jag säger att den här filmen redan finns.

Nej vad jag menar är att det gjorts tusentals liknande filmer genom åren, med samma typ av karaktärer, med samma typ av problem. Samma, samma, samma. Jag är så jävla trött på det. Det har dessutom gjorts bättre i dom flesta av dessa filmer (kommer du inte på någon så slänger jag här ur mig titlar som Beautiful Girls och Fiket). Samma gamla jävla 30-nånting-killar som har samma gamla jävla åh-nej-nu-blir-jag-vuxen-problem och beter sig på samma gamla jävla felar-men-inser-det-sätt och som givetvis lär sig uppskatta vuxenlivet till slut. Håhå jaja. Denna totala brist på orginalitet och nyskapande hjälper dessutom till att cementera vissa konstiga filmiska stereotyper som är lika tröttsamma som det jag redan nämnt. Enligt den här film-genren, låt oss kalla den trettioårskrisfilmen, blir alla killar som förbytta så fort the big three o närmar sig runt hörnet. Den är fienden, för den innebär nämligen att man inte får bete sig som ett svin längre, man får inte ligga med vem man vill, man får inte dricka hur mycket man vill, ja man får helt enkelt inte vara det som tydligen är själva essensen av att vara ung man runt trettio! Därför är det lika bra att flippa ur totalt när fienden är i antågande. Bedra din flickvän, åk till Mexico, ligg mer än fler tjejer för det SKA du tamefan göra. Annars är du inte en riktig man. I alla fall inte enligt trettioårskrisfilmen. Frukta dock icke, för hur du än felar så kan du ge dig fasen på att dom du älskar och dessutom sårar under tiden till slut ändå kommer förlåta dig. Du var ju så rädd! Fienden är farlig, och du kunde inte låta bli att kämpa emot, det förstår ju vem som helst.

Utifall det nu skulle vara så att min poäng inte gått fram till hundra procent så är det här ingen särskilt bra film. Den är inte usel på något sätt, nej snarare är allt det tekniska väl utfört. Den är hyfsat vacker att titta på, skådisarna är ok men inte mer (Zach Braff är dock bland dom sämre, vilket smärtar mig att erkänna) och soundtracker är sådär lagom hippt som det ska vara i filmer numera. Detta är dock problemet. Allt är så standard och tillrättalagt och förutsägbart och stillastående och konservativt och meningslöst att jag blir alldeles matt. Hur orkar man klämma ur sig ytterligare en sån här film? Man tycker det borde bli tråkigt att göra samma sak som andra redan gjort, eller? Jag skulle inte vara så pigg på att skriva den här recensionen om jag visste att någon redan skrivit en hyfsat likadan, fast säkerligen bättre. The Last Kiss får mig att undra vad det var med manus som lockade aktörerna till projektet. Vilka känslor och personliga tankar tas itu med här på ett sätt som känns nytt och fräscht? Zach Braff gjorde debut på den stora scenen med dunder och brak med sin regi-debut Garden State, en film som egentligen inte var särskilt unik i sitt slag men som lyckades ta gamla beprövade koncept och vrida till dom tillräckligt för att det skulle kännas eget och personligt. Man kan jämföra Garden State och The Last Kiss på samma sätt som man kan jämföra... eh... att åka bil på E20 (The Last Kiss) med att cykla på en enhjuling på E20... Alltså, du är ju på väg åt samma håll, på samma väg och har troligen samma mål men färdmedlet gör att det skapas åtminstone en symbolisk skillnad mellan de två resesätten.

Nu kanske det verkar så att jag tycker att en film alltid måste göra något nytt och eget när den tar itu med saker som andra filmer redan dissekerat med stor konstnärlig och ibland även ekonomisk framgång. Det är dock inte detta jag är ute efter. Man kan absolut göra en film "som redan gjorts tidigare" om man bara gör det på ett jävligt bra sätt. Ska man ha något att komma med om man inte står ut på det mer konstnärliga planet så bör man verkligen ha ett gediget hantverk att ställa ut. Träskor må vara ganska ointressanta att titta på men är dom bara jävligt snyggt svarvade så kan man ju alltid uppskatta åtminstone det. Nu råkar inte The Last Kiss vara särskilt snyggt svarvad, i alla fall inte tillräckligt för att stå ut från den grå mängden. Därför får den inte mer än två pussmunnar av fem möjliga av mig. Du förtjänar bättre som filmtittare!

PAN'S LABYRINTH - en film

Orginaltitel: El Laberinto del Fauno

Regissör: Guillermo del Toro

År: 2006

Medverkande: Ivana Baquero, Doug Jones, Sergi López

Handling: Andra världskrigets Spanien. Landet styrs med fascistisk järnhand av Franco och hans trupper, men dom möter hårt motstånd från vänstern i form av olika rebellgrupperingar. Det stora slaget om landet är i stort sett redan vunnet av Francos trupper, och till en skogsby flyttar Ofelia med sin gravida mamma och hennes nya man, den brutale Kapten Vidal. Han har enbart egna intressen i sitt nya äktenskap med Ofelias mamma, och det är att hans son ska kunna bära vidare sin fars beryktade namn inom Francos armé. Modern är dock mycket sjuk, och i denna bistra, brutala och dystra värld blir Ofelias enda tillflykt en labyrint i skogen, och hennes enda vänner de märkliga varelser som lever däri.

Att veta: Det bär mig emot att skriva detta i en recension, för filmen i fråga som jag nu kommer nämna får mig lätt deprimerad bara jag nämner dess namn, men... Den enda film jag vet mig mig som har blandat krigstema och fantasy på det här sättet innan är Bröderna Lejonhjärta. Seså, seså, spring inte iväg nu utan stanna och läs klart resten av recensionen, för här slutar i stort sett likheterna. Jag försökte bara med denna liknelse hitta någon infallsvinkel från vilken människor som inte sett Pan's Labyrinth kan förstå vad dom har att vänta, och då är Bröderna Lejonhjärta det enda som kommer i närheten.

Blandningen kan tyckas märklig, för vad har egentligen brutalt realistisk andravärldskrigs-estetik gemensamt med fantasyns värld? Krigsfilmer baserade på verkliga händelser tenderar ju alltid att försöka gestalta filmens händelser så absolut realistiskt man bara kan tänka sig, från benamputeringar till skotthål i pannan. Allt detta, och lite till, finner du ändå i Pan's Labyrinth. Våldet är ständigt närvarande i "vuxenvärlden", den värld som Ofelia så desperat försöker fly ifrån. Våldet representerar verkligheten och hur otäck den faktiskt kan vara. Detta har inte gått del Toro obemärkt förbi, och flera av våldsscenerna är faktiskt riktigt brutala, något som gör att jag tycker epitetet "en saga för vuxna" inte är helt fel i sammanhanget. Blodet sprutar och del Toro försöker aldrig tona ner eller trivialisera fascistregimens handlingar mot sitt eget folk, utan snarare känns dessa scener som något regissören tvingar oss att se för att påvisa krigets fasa. Jag tycker också om det faktum att del Toro låter oss följa vissa människors kamp i även denna värld, vilket hjälper till att stödja upp filmen och inte få den att kännas så centrerad enbart på Ofelias resa genom fantasin. Synd bara att tiden inte räcker till för att ge människor och miljöer ett lite större djup, men det antar jag är ett offer man måste göra för att filmen, som redan är runt två timmar, inte ska bli för lång.

Fantasyn då? Den ska ju snarare vara helt tvärtom denna über-realistiska genre som kallas krigsfilm. Den ska ju vara fylld med märkliga varelser, magi och osannolika händelser som vi kommit att förvänta oss av de senare årens flodvåg av pampiga fantasy-epos. Även detta stämmer väl in på Pan's Labyrinth. Ofelias resa genom fantasins värld gör att hon stöter på den ena märkliga varelsen efter den andra, många helt unika i sitt slag. Det är också detta som jag gillar mest med filmens visuella del. Fantasivärlden formligen sprutar av skaparglädje och liv, även om den ofta är nedtonad och dold i skuggornas värld. Karaktärerna är extremt välgjorda och fyller sitt syfte utan att det blir för mycket. Intressant är också hur fantasivärlden ter sig för Ofelia så mycket mer verklighet och greppbar än den grymma vardagen. Hon finner tryggheten hos dessa märkliga varelser, och tar sig hellre an deras uppmaningar än vardagens bestyr. Hon är helt enkelt mer hemma i den här världen, något som ju mer man ser visar sig vara nyckeln till hela filmen. Guillermo del Toro har åter använt sig av Doug Jones i rollen som sin mest komplexa fantasikaraktär (han såg man senast i rollen som Abe Sapien i Hellboy), och han är verkligen helt fantastisk. När man ser honom inser man hur mycket kroppsspråk faktiskt kan spela in när man skapar en karaktär. Imponerande, trots att Jones själv är dold i ca 37 lager smink.

Ofelia spelas av nykomlingen Ivana Baguero, och hon gör ett riktigt bra jobb, både när hon ska vara den lätt osociala lilla flickan i andra världskrigets härjanden och när hon är den storögda, äventyrslystna flickan i fantasins värld. Bäst av hela ensemblen är dock Sergi López i rollen som den sadistiske och helt igenom osympatiska Kapten Vidal. Mitt enda klagomål här är egentligen inte riktat mot skådespelaren som sådan, utan mot regissör del Toro. Karaktären Vidal är nästan lite FÖR svart och ensynt. Han är fascist, han är ond, inget snack om saken, och del Toro försöker faktiskt ge karaktären någon ytterligare dimension i vissa scener, men lyckas aldrig riktigt fullt ut. De känns istället som ovidkommande istället för att kännas som ytterligare en sida av Vidal.

Mitt bestående intryck av Pan's Labyrinth är ändå mycket gott. Guillermo del Toro lyckas på ett imponerande sätt väva samman två filmgenrer som egentligen inte ska gå att väva samman. I dikotomin mellan realism och fantasi ligger filmens absoluta styrka. Publiken får följa med på en resa mellan dessa två motsatta världar, och aldrig ifrågasättar man att det är på det här sättet det ska vara. De två världarna är ofta varandras återspeglingar, för vad som händer i den ena världen påverkar ofta vad som händer i den andra. Att grym verklighet och flödande fantasi går att kombinera på detta sätt var något jag inte trodde var möjligt, men Guillermo del Toro har lyckats, om än med några få missar, galant med den uppgiften. Välspelad, välfilmad, sanslöst snygg och dyster på ett bra sätt är utan tvekan egenskaper som man hittar hos Pan's Labyrinth. Jag fann inga svårigheter att dela ut betyget fyra fauner av fem möjliga.

DA VINCI KODENS FÖRSTA 30 MIN - en pinsamhet

Regissör: Ron Howard

År: 2006

Medverkande: Tom Hanks, Jean Reno, Audrey Tautou, Paul Bettany

Handling: I de första trettio minuterna av Da Vinci Koden presenteras i stort sett allt publiken behöver veta om den kommande berättelsen. Den självklart onde albinomunken Silas jagar ikapp en stackars professor, som ber för sitt liv medan han och Silas utväxlar diverse uselt skriven dialog. Professorn går dock ett grymt öde till mötes, varvid Silas rapporterar tillbaka till Opus Dei (ond, kristen sekt) och Dr. Robert Langdon presenteras. Vid en föreläsning/bok-turné blir hans expertis som teckenexpert efterfrågad då den franska polisen utreder den döda professorns öde. In i handlingen träder nu den buttre franska polisen Fache, samt den självklart mystiska Sophie. Sophie och Langdon flyr från den franska polisen och den första halvtimmen tar slut.

Att veta: Ja det var väl egentligen allt som du behövde veta. Eller? Nja, tanken med den här recensionen var väl inte att återberätta historien ordagrant, utan snarare berätta för dig hur extremt uselt genomförd denna inledning på filmen faktiskt är. Ur alla synvinklar. Vi börjar med skådespelandet.

Tom Hanks är Tom Hanks. Alltid och oavsett, vilken roll han än spelar så tittar hundögonen fram bakom den extremt trista och intetsägande fasaden. "Ja men för sjutton, om det funkar i en film om andra världskriget, som ändå var både verklighetsbaserad och tragisk, så borde det ju funka nu också?" Jag förstår hur du tänker Tom, men svaret är nej. Nej, nej, nej. Langdon är filmens centralfigur och den som ska leda publiken framåt i berättandet. Den man ska hålla på och bry sig om, den som man ska se som den "goda" karaktären. Då funkar det inte att göra sin karaktär så platt och trist som det är mänskligt möjligt. Ett leende, ett överraskat uttryck, en ryckning i ögonbrynet, ge mig något! Stå inte bara där och se allvarlig ut. Det lyckas varenda en av dom andra i ensemblen så bra med, så du kan faktiskt strunta i det helt och hållet. Audrey Tauteu t ex, har uppenbarligen gått i den Hanks-iska skolan och ser närmast skitnödig så fort hon måste klämma ur sig mer än tre repliker. Samma sak gäller för Jean Renos polis, Fache. Nog för att amerikaner har en nidbild av hur fransmän är och hur dom beter sig, men herregud, fransmän har faktiskt också känslor! Paul Bettany däremot klarar sig på ren tur och skicklighet i karaktärsval då han faktiskt spelar en mordisk, självplågande albinopräst. Svårt att misslyckas med det utgångsläget. Nämnas bör dessutom röstarna i publiken när Langdon håller sitt föredrag. Dom ska spontant ropa ut deras tankar kring olika bilder som überprofessorn visar upp i sin mäktiga Power Point-presentation, men misslyckas något horribelt. Hur detta går till är för mig en gåta. Människorna är ju inte ens i bild, och ändå kan dom inte uttala sina enords-repliker ordentligt!

Manuset då? Det borde väl ändå funka, tänker kanske den eviga optimisten vid det här laget. Nope. Detta hänger nämligen samman med det usla skådespelet från samtliga inblandade (förutom som sagt den självplågande albinoprästen). Stackars människor som inte får repliker att jobba med. Allting är antingen 1) Grovhugget och stelt, endast innehållandes rena fakta och så lite känslor och utsvävningar som möjligt. Alltså inte helt olikt Tom Hanks ansikte. 2) Anpassat för den breda massan, där allting ska förklaras så jävla övertydligt som det går. Filmtittare är nämligen idioter som inte kan addera ihop två och två, eller ens noll och noll för den delen. Exempel: "Jag är från blablabla. Det är som en fransk version av FBI". Jag vet inte hur du känner, men jag känner mig omhändertagen och nerbäddad i den filmiska sängen, trygg i vetskapen att ingenting alls kommer hända som jag inte redan vet om, och skulle det göra det så finns alltid Ron Howard där för att sjunga en godnattsång och få dig på andra tankar. Aaaah.

Berättandet är den sista punkten på listan, och trenden är väl relativt tydlig vid det här laget. Det går hand i hand, eller snarare kedja i kedja med skådespelande och manus. Information ska hamras in i skallen på dig, och gärna så mycket på så kort tid som möjligt. Det finns ingen som helst tid i filmens första trettio minuter (och i en sådan här film, två och en halv timme lång, så ska det jävlar i mig finnas tid för det) som läggs undan för att sakta men säkert låta tittaren sjunka in i berättelsen, utan allt berättas istället i en farlig fart utan någon som helst tanke på logik och naturligt utvecklad berättarkurva. Ett ypperligt exempel på hur illa det kan gå när berättandet väljer bort logik för dramatisk effekt och rent informationsutdelande är när polisen slänger fram en bild på professorns blodiga lik framför Langdon, som vid tidpunkten i fråga är mitt uppe i en boksignering med hundratals människor omkring sig! Det måste finnas någon slags lag som detta beteende strider mot men det är ju å andra sidan fransmän vi pratar om, och dom vet vi ju hur dom är eller hur Mr Howard?

Slutbetyget på denna vederstyggelse till filminledning är både rättvist och tragiskt på samma gång. En överstruken mona lisa av fem möjliga. Hugaligen.

THE DEPARTED - en film

Regissör: Martin Scorsese

År: 2006

Medverkande: Leonardo Di Caprio, Matt Damon, Jack Nicholson, Mark Wahlberg, m.fl.

Handling: Billy Costigan och Colin Sullivan växer båda upp på Bostons gator, och hamnar så småningom även på polishögskolan. Här tar dock deras liv olika vändningar då Colin betalar tillbaka till sin mentor, lokala maffioson Frank Costello, genom att gå maffians ärenden inom poliskåren. Billy å sin sida får i uppdrag att infiltrera Costellos verksamhet, och snart är de två infiltratörerna varandra på spåren.

Att veta: När såg du en bra Scorsese-film senast? Gangs of New York? Nja. The Aviator? Ja lite kanske men inte mycket mer. Casino? Ja det är nog mer rätt, och det är tamesjutton över tio år sen sist. När nu Scorsese återvänder med en re-make av en i sig mycket välgjord japansk polisthriller (Infernal Affairs, bör kollas upp om inte annat för att Tony Leung spelar DiCaprios karaktär i den filmen), så är det väl inte utan att man undrar vad mannen fortfarande är kapabel till. Man hade ju gärna hoppats på att ett såpass aktat namn som Scorsese inte faller i den klassiska hollywoodianska fällan, nämligen att agera efter mottot "när det blåser snålt, gör om någonting som redan är bra och sätt ditt namn på det". Jag hade med andra ord inte särskilt mycket förväntningar på den här filmen, men sedan loggar man in på Rotten Tomatoes och ser att The Departed troligen är den av kritikerkåren mest hyllade filmen hittills i år. Hoppla.

Som sagt, det är en nyinspelning vi snackar om här, men Scorsese har redan från början vett nog att inse att ska man lyckas med något sådant här så ska man sätta sin personliga prägel på saker och ting, och jäklar vad han har tagit fasta på det. Jag beskrev filmen nyss som Scorseses nya Maffiabröder, och jag gjorde det av den enkla anledningen att många kopplingar kan dras till detta mästerverk. Han målar ett mycket brutalt och rått porträtt av de kriminella som filmen presenterar för oss, och de handlingar de begår. Det finns ingen pardon i The Departed. Våldet är rått, naket och brutalt och man kan bokstavligen känna smockan hänga i luften i var och varannan bildruta. Det ger en extremt laddad atmosfär till filmen, och man kan nästan säga att det ibland blir kvävande för tittaren. Man får knappt någon pardon från första till sista stund, karga mänskliga handlingar och trasiga psyken präglar i stort sett hela filmen. Speciellt i de stunder vi får följa Billy Costigan, DiCaprio i kanske sin bästa roll hittills. Även här ger filmen oss ingen som helst chans att andas. Costigan träder in i filmen ordentligt genom en verbal förnedring å det grövsta från sin kommande chef, där han bryts ner till det som så småningom kommer att bli en sliten och på sin plikt och uppgift tvivlande polis som inte hittar några vänner på någon sida av lagen. Hans karaktär är den mest intressanta filmen igenom, vilket tyvärr gör att hans motpol, Colin Sullivan, känns aningen platt och för att inte säga lite mjäkig jämfört med de deprimerade psykfall som omger honom filmen igenom. Taskigt för Matt Damon, som därmed går miste om något att riktigt sätta tänderna i vilket tyvärr syns ibland i hans rollprestation. Vad de två karaktärna har gemensamt är den kraftiga känslan av lojalitet. Dels mot poliskåren, dels mot sin gamla fadersgestalt och dels mot de få människor som står en nära, och den dynamiken hade helt klart kunnat vara än starkare om både Costigan och Sullivan hade varit lika intressanta. Det är dom tyvärr inte alltid.

Jack Nicholson däremot är rakt igenom ondskan personifierad i The Departed, och man förstår varför han tackade ja till rollen med motivationen att han ville spela skurk igen. Kan man sin Scorsese så vet man att hans skurkar är dom mest skrupelfria, giriga och våldsamma människor man kan tänka sig och Nicholsons irländske maffiaboss (usch, old Jack jobbade verkligen inte i onödan på dialekten i den här filmen) är utan tvekan bland det jävligaste man sett på duken den senaste tiden. Tyvärr är han som karaktär så stor redan på papperet, och med Jack Nicholson bakom ratten blir alla roller alltid större oavsett hur dom är skrivna, vilket gör att hans karaktär tar upp lite för mycket av filmen. Den intressanta relationen är mellan de två poliserna och jag tycker inte Frank Costello skulle varit en såpass central figur som han är i den här filmen. Dock gör Nicholson det han gör allra bäst, nämligen att vara sig själv. Det räcker jävligt långt ibland.

Scorsese har också i denna film lyckats med något han alltid är bra på, nämligen att klippa ihop filmskrället till en fungerande helhet. Hans växelspel mellan Costigan och Sullivan är subtilt och enkelt, men briljant i den enkelheten. Han lyckas visa de två karaktärernas olika liv utan att bli för uppenbar att det är det han försöker göra och det är inte särskilt lätt. Han har dessutom lyckats finfint med musikvalet i den här filmen (för man kan inte göra en film om irländska gangsters utan att ha med Dropkick Murphys någonstans under filmens gång). Vad han dock inte lyckas lika bra med är kärlekshistorien. Utan att avslöja alltför mycket så kan det konstateras att den efter ett tag tar sådana vändningar att man nästan tycker det är lite väl tillrättalagt för filmens narrativ. Detta gör att man inte känner den naturliga utveckling av filmen som man annars gör hos de olika karaktärernas egna utveckling. Kärlekshistorien känns påklistrad och är egentligen inte nödvändig (mer än för att introducera ytterligare en jäkla bra skådis, okända Vera Farmiga).


Slutintrycket är ändå att kritikerna i stort har rätt, i alla fall när det gäller Scorseses karriär. The Departed ÄR hans bästa film på många år och är troligen den enda riktigt lysande filmen han gjort sedan Casino för drygt tio år sedan. Gubben kan än helt enkelt. DiCaprio gör i den här filmen något av en mini come-back och gör det med bravur. Han är så mycket mer än tönten i Titanic. Stabila skådespelarprestationer överlag samt en intressant historia som dock kunde ha hanterats lite annorlunda och som dessutom inte riktigt lever upp till sin fulla potential gör att jag kan sätta fyra stycken lätt mesiga Scorsese-skägg av fem möjliga.

THE PLAGUE - en film

Regisör: Hal Masonberg

År: 2006

Medverkande: James Van Der Beek, Ivana Milicevic, Brad Hunt m fl

Handling: Ett virus sprids och alla barn, i hela världen, under nio år faller i någon slags dvala där de verkar vara helt avskärmade från omvärlden. Filmen utspelar sig tio år senare och alla barn är fortfarande i detta komaliknande tillstånd och alla barn som föds, föds i samma skick. Det är nu den sista årskullen som skall skickas iväg till college och de gamla skolorna används som förvaring och vård av alla barn och ungdomar i koma.
Det är nu alla barnen vaknar upp som zombie-liknande varelser och de är förbannade på världen de lever i.

Att veta: Alltså, den här filmen är verkligen så himla dålig.

Man kanske tycker att man borde skriva något mer för att motivera varför, om där fanns något som helst bra med filmen, vad som gör att den är så dålig som jag påstår och att den kanske skulle var värd en förklaring till mitt uttalande.
Jag tycker inte det.

Vad jag däremot vill göra är att försöka rättfärdiga mitt eget beteende, att titta på denna film. Man kan ju undra varför man en fredagseftermiddag skulle få för sig:
”Den här filmen kanske är schysst, den skall jag spendera de kommande 88 min med att titta på”
Och visst jag kan hålla med, jag håller med till fullo. Alla de klassiska varningsklockorna ringer frenetiskt och du får epilepsi av alla de röda blinkande lamporna som bara säger ”Nej! Nej! NEJ!”. Varningarna är som sagt tydliga, titeln, regi- och manusdebutanter, 4,5 på IMDB och James Van Der Beek.
Mitt första uttalande skulle jag ha kunnat göra redan innan jag såg filmen, men, det finns alltid ett men, varningssignalerna försvagades, blev ignorerade och jag blev förblindad av ord som zombie och postapokalyps. Ett par svagheter som jag vet att fler än jag har, trots att filmer av dessa slag oftast inte brukar stå längst fram i filmsamlingen som man visar upp för nära och kära.

Så jag slog alltså på den här filmen, hade inga som helst förväntningar och blev besviken. Eller snarare, jag kände inte mycket alls. Visst kände jag vissa känslor, men jag blev inte arg eller kände ångest, det enda jag kände var suget, som dök upp med jämna mellanrum, att stänga av filmen och ägna min dyrbara fritid åt något mer meningsfyllt och konstruktivt, så som att äta glass eller frysa köttfärs.
Det enda jag tänkte på var orden ”Den här filmen är verkligen så himla dålig”.

Från början försökte jag verkligen att ge den en chans. Men allt, och med allt menar jag allt, var så trist och dåligt och halvdant och ickegenomtänkt och tradigt och lågt att det verkligen blev dundersvårt att finna dessa bra delar jag famlade efter. Det mest positiva jag kan säga med den här filmen måste nog vara som så att det skulle kunna bli en ok film om de hade gjort omfattande omarbetningar av manuset (och då i första hand dialog och uppbyggnad), bytt skådisar och bara gjort ett mycket bättre arbete med att spela in filmen.

Jag vet inte med er, men när detta är den bästa kritik jag kan ge en film, att jag ville att den skulle vara bra, ja då är det inte mycket mer än en etta i min bok.

Så The Plague får endast en ledsen Van Der Beek av mig